fed to the lions ~ black and white and shades of gray

Helgen var himlen. I fredags gick jag äntligen till skolan, för att efter det hänga med Fanny tills Marias tåg skulle komma, fast det visade sig vara en timme försenat, så jag frös ihjäl istället. I vilket fall så kom tåget till slut och jag kikade efter Maria, som sedan uppenbarade sig utan att känna igen mig. Så jag fick peta på henne, vi gav varandra en tveksam kram och började vandra för att äta något gott. Jag hade självklart varken städat eller diskat hemma, så vi åt pizza och kånkade runt på en självuppblåsbar madrass som fröken M skulle sova på.

Efter många om och men åkte vi hem och kollade på Rent och Karate Kid, för att sedan somna gott. På morgonen lallade vi runt ett tag, åt frukost och åkte in till stan för att kolla på möbler åt mig. Sedan insåg vi plötsligt att vi inte skulle hinna mat när vi kom hem, så vi tryckte i oss lite kebab på tio minuter och tog bussen hem. Väl hemma tog sig Maria en dusch och vi gjorde oss i ordning inför kvällens fest. Sedan var det full fart in till stan igen, för att träffa Elvira vars bussar gick väldigt illa.

På stan hämtade vi ut våra biljetter till HP7 och gick till Bishop's för att Maria och jag skulle få fukta våra strupar med persikoöl. Mycket gott, mycket gott. Sedan såg vi på filmen efter att John anslutit sig till oss och efter det åkte vi på fest.

Söndagen slösades bort i bakfylla.

Sedan åkte Maria hem.

Seasonal affective disorder (SAD), also known as winter depression or winter blues, is a mood disorder in which people who have normal mental health throughout most of the year experience depressive symptoms in the winter or, less frequently, in the summer, spring or autumn, repeatedly, year after year.

Symptoms of SAD may consist of difficulty waking up in the morning, morning sickness, tendency to oversleep as well as to overeat, and especially a craving for carbohydrates, which leads to weight gain. Other symptoms include a lack of energy, difficulty concentrating on completing tasks, and withdrawal from friends, family, and social activities. All of this leads to the depression, pessimistic feelings of hopelessness, and lack of pleasure which characterize a person suffering from this disorder.

Årstidsbunden depression (förkortat SAD, efter den engelska benämningen seasonal affective disorder) är en psykisk åkomma som kännetecknas av starka och årstidsavhängiga svängningar i sinnesstämningen. Mest vanlig är en växling mellan depressiva symptom om hösten/vintern («vinterdepression»), och symptomfrihet eller till och med maniskt beteende om våren/sommaren.

Årstidsbunden depression är en depression som uppträder regelbundet under en bestämd årstid (vanligtvis hösten/vintern). Lika regelbundet försvinner symptomen fullständigt. Vanliga symptom i den depressiva fasen är:
- en melankolisk sinnesstämning,
- ökat sömnbehov
- nedsatt social, fysisk och/eller sexuell aktivitet
- ändrad (vanligtvis ökad) aptit med ändrat ätbeteende (sockerbehov) och viktökning
- premenstruella spänningar
- koncentrationssvårigheter
eller ofta en kombination av dessa.

There you have it. I'm seasonally depressed.
All info från wikipedia.

it's like picking up trash in dresses~

Sitter och gör inte mycket alls. Funderar på nästkommande månad, hur fan jag ska klara mig genom hela december utan att falla i bitar. Måste lägga pengar på körskola, måste betala alla räkningar (och min SJUKT höga telefonräkning, like wth, where did that money go?), dessutom en räkning från adlibris jag hade glömt bort. Nu kan jag dock inte hitta den och jag tror att datumet kan ha gått ut... Crap.

Anyhoo så flyttar min roomie snart. Den första december för att vara exakt. Och jag har ingen aning om ifall någon annan kommer att flytta in snarast. Kinda scary, men jag antar att de hör av sig om någon visar intresse. Would be nice to know who the hell is gonna move in here... I vilket fall så försvinner SOFFAN FRÅN OVAN (seriously, underbar soffa). Fast roomie sa att jag kunde få köpa den, men fuck no, hon betalar fortfarande av den. Och dessutom har jag en soffa hos mamma, plus att de skulle fixa köksbord + stolar, samt ett skrivbord åt mig. So I am happy.

På fredag kommer Maria hit, på lördag är det HP7 + fest, på söndag åker hon hem igen och jag måste läsa igenom min teoribok igen, för den 30;e så har jag teoriprov (igen). Hoppas jag inte failar, jag klarade det faktiskt först... Fast jag är mer orolig för uppkörningen... När den är vägrar jag berätta!

Well, random rants, but that's life.

Sitter på Skype och pratar med Dennis och Martin, efter att ha rollspelat i några timmar. I like these boys, they make me happy. Vi pratar ömsom random stuff (såsom BDSM, och att gå fram till en fjortis, säga "You're my Pokémon now." och ta med den i koppel) ömsom allvar (skitsnack helt enkelt, gotta love it). Skrattar ömsom nästan gråter av frustration. Just nu pratar vi om att Martin har telefonterrat en socialarbetare i några veckor nu. Härligt.

Med dem behöver jag inte vara någon annan än mig själv. Eller jo, kanske med Dennis, men inte med Martin. Med honom får man i alltid höra sanningen, hur jobbigt det än är. Fast egentligen är det ju det som gör det awesome med honom. Att han aldrig någonsin visar hänsyn. Förutom att han kanske tröstar lite om man mår piss.

Nu pratar vi om att sätta ihop ett kit för the zombie apocalypse.

Jag saknar för övrigt Anton och efterlyser härmed honom. Send me a text, okay love? <3

Ligger och kan inte sova. Läser gamla blogginlägg från min förra blogg, tänker nog börja skriva på det sättet igen. Skaffade den här bloggen för att skriva om mitt liv, lite varje dag vad som har hänt och så, men det gick inte. Det försvann mitt i allt skolarbete och festande. För social har jag varit, minus den senaste veckan. Den senaste veckan har jag faktiskt varit sjuk. Feber, huvudvärk, allmänt död. Det har gått över nu, men imorgon skippar jag skolan ändå, för jag har ändå inte kunnat spela in det vi ska redovisa.

Jag har ont i huvudet. Borde sovit för länge sedan, har fuckat mitt sömnschema när jag har varit sjuk. Inte kul. Kanske borde jag bara ge upp alltihop och åka hem, skaffa en lägenhet i Skövde och vara ett drägg resten av mitt liv. Men nej, jag lever min dröm, det gör jag. Jag hatar bara att missa saker i skolan, och nu har jag missat allt för mycket. Det känns som att jag missat allting.

Part of me feels like I'm not part of anything. Glider ifrån de jag gillar att umgås med, glider ifrån folk i Skövde, glider ifrån min mentala stabilitet (lol, as if I ever had any of that). Typ avskärmar mig själv från alla andra, så att jag kan slippa tänka på att det inte håller, jag bygger inte upp något som håller, inga som faktiskt kommer att bry sig om ifall jag ramlar ner död. Skulle jag få cancer skulle jag åka hem till Skövde. Där skulle jag i alla fall inte vara ensam.

Jag saknar min mamma.

And great, now I'll probably cry for the rest of the night.

Fucking emo.

Sjuk idag, fortfarande. Huvudvärk och förkyld som fasen, fast febern har släppt och det är inte fullt lika jobbigt. Måste diska och städa imorgon, och ta mig in till skolan för att lämna in myskittet som bara står där. Nåja, vi får se hur det blir.

Blev sugen på att rita förut, plockade fram min ritplatta och den fungerade, till min glädje. Efter många om och men blev det en fågel.

Inspirationen var väl alla småfåglar som lallar på balkongen efter att jag satt upp en frökorg typ. Eller ja, jag vet inte. Jag fick för mig att rita något helt enkelt.

Jag vet inte varför jag skriver, lol.

Jag vet att många ifrågasätter hur jag lever mitt liv. Och honestly, I don't mind, ni får ifrågasätta precis så mycket ni vill. Ni kanske inte gillar att jag går ut så ofta jag kan (fastän mina pengar inte räcker till, jag tar alldeles för mycket körlektioner för det), men det struntar jag faktiskt i. För det är inte direkt som att jag är packad jämt. Och när jag väl går ut så är det för att få vara social, det är så vi umgås, vi dricker öl och chillar. Och jag gillar det. Det gör mig glad. Det gör mig ännu gladare att folk nu för tiden faktiskt förväntar sig att jag ska vara med. Som när de har pokerkväll och undrar om jag inte vill vara med igen. Eller om det är fest, så frågar de alltid, eller så frågar man själv, eller säger typ "Jag hade kommit, men jag har ingen öl.", för då brukar det lösa sig med det med. Folk gillar mig, jag gillar dem, och till skillnad från hur det brukade vara i början av gymnasiet så behöver jag inte göra mig till för att de ska gilla mig. Jag behöver bara var mig själv. Bitch or not, they love me. Och det är ingen som snackar skit här. Det är nog alldeles för många killar i klassen för att det ska vara möjligt. (Dock umgås jag inte med några av tjejerna, det har bara inte hänt, vilket är lite skumt. De kanske snackar skit om oss? Who knows. I don't really care, I'm friendly anyway.)

Det är skönt att kunna släppa på allt och undra ifall folk dömer en. Man behöver inte vara fröken perfekt, man behöver inte lyssna på någon som pratar hela tiden, alla får säga det de vill. Dock gäller det att kunna ta plats, men seriöst, när har jag någonsin haft problem med det? Särskilt när ingen runtomkring mig kan trycka ner mig. Jag låter dem inte göra det.

Tänker tillbaka och ser hur en vän blev precis som en annan. Du och jag blev vänner för att vi var trötta på falskhet, bara ville umgås och ha kul. Sen blev du precis likadan som hon var. Och du undrar varför jag drog mig ifrån dig. Jag har visserligen överskott på energi och har inget emot att dela med mig, men jag behöver inte umgås med energitjuvar. Fast ja, det är synd att det blev så. Whatever happened, I'll remember our friendship and be happy that we had that much. I just can't be friends with you right now. Fast man kan ju vara civil.

Och nu vet jag inte vad jag har skrivit, jag har feber och mår piss.

Until I write again, enjoy this pic of me and my darling;

Livet kommer emellan mig och bloggen. Dessutom är jag inte särskilt inspirerad. Skulle ha den här bloggen till att skriva lite varje dag om vad som har hänt, men nej, det gick inte bra. Orkar inte ens bry mig nu. Just nu är jag bara pissy på min körskolelärare.

Talk to you when time lets me.