don't waste your time
Nu har det allvarligt gått cirka ett år sedan jag tog studenten. I mitt inlägg om ifall jag saknar skolan skrev jag att saknaden skulle dyka upp så fort jag stod där utanför Högskolan och undrade vafan jag skulle göra. Detta visade sig vara en lögn.
Första dagen stod jag där lite handfallen, men mina fösare gjorde sitt jobb och föste ihop mig med den som skulle visa sig bli min första och bästa vän i klassen, Andreas. Sedan vi skakade hand lite awkwardly så klickade vi bara, jag bestämde mig för att inte vara blyg och bara vara mig själv, vilket måste ha hjälpt enormt. De första månadena var det i princip bara han och jag, tills han försvann lite ur bilden och jag började hänga med dem jag umgås med nu.
Det är mycket lättare att hitta sin plats på högskolan. Hör man folk som pratar om att ha fest så bjuder man in sig själv - och det är helt okej att göra så. Vid en punkt insåg jag att så länge man är sig själv och håller sig borta från drama så älskar alla en, och man älskar alla tillbaka. Den här klassen är allvarligt den bästa jag någonsin haft.
Så saknar jag IT? Kanske när pluggandet blir för allvarligt, men egentligen inte. Visserligen saknar jag en viss typ av lektioner och att ha lite rutiner på livet, men å andra sidan passar det här sporadiska, lite panikslagna livet mig mycket mer. Har man ångest på högskolan är det i alla fall över vettiga saker. När man går i gymnasiet har man inget riktigt liv.
Fyller 20 i sommar, tonåren tar slut. Men klart som fan att jag kommer att känna mig som 15 år ända tills jag får barn!
Första dagen stod jag där lite handfallen, men mina fösare gjorde sitt jobb och föste ihop mig med den som skulle visa sig bli min första och bästa vän i klassen, Andreas. Sedan vi skakade hand lite awkwardly så klickade vi bara, jag bestämde mig för att inte vara blyg och bara vara mig själv, vilket måste ha hjälpt enormt. De första månadena var det i princip bara han och jag, tills han försvann lite ur bilden och jag började hänga med dem jag umgås med nu.
Det är mycket lättare att hitta sin plats på högskolan. Hör man folk som pratar om att ha fest så bjuder man in sig själv - och det är helt okej att göra så. Vid en punkt insåg jag att så länge man är sig själv och håller sig borta från drama så älskar alla en, och man älskar alla tillbaka. Den här klassen är allvarligt den bästa jag någonsin haft.
Så saknar jag IT? Kanske när pluggandet blir för allvarligt, men egentligen inte. Visserligen saknar jag en viss typ av lektioner och att ha lite rutiner på livet, men å andra sidan passar det här sporadiska, lite panikslagna livet mig mycket mer. Har man ångest på högskolan är det i alla fall över vettiga saker. När man går i gymnasiet har man inget riktigt liv.
Fyller 20 i sommar, tonåren tar slut. Men klart som fan att jag kommer att känna mig som 15 år ända tills jag får barn!
