There is no better friend than a sister. And there is no better sister than you.
Tänkte ta och skriva lite om min syster idag. Min fina storasyster Mia. Mia är två år äldre än mig, så vi växte upp ihop, som syskon brukar vara. Alla andra syskon är många år äldre än oss, men Mia och jag, vi är så nära varandra i ålder att vi alltid varit kompisar. Eller ja, systrar, riktiga systrar, som skrattar och gråter och älskar och hatar. Som små kunde Mia vara JÄTTEJOBBIG. Jag menar, hon ville hela tiden vara med mig och mina kompisar och när hon inte fick det blev hon sur, och när hon fick det så tvingade hon mig hämta alla sandleksaker, för jag var minst och "sprang fortast". Gud, så irriterad jag var på henne, typ jämt.
Fast jag antar att jag var minst lika irriterande själv. Jag menar, hon hade tråkigt och fick inte vara med och leka. jag var minst och bäst och det var aldrig mitt fel, fastän det egentligen var det många gånger. Jag var helt enkelt bäst på att skylla ifrån mig, och eftersom jag var minst var det mest synd om mig.
Sedan kanske man kan se åt andra hållet också, att vi ändå hade jättekul ihop. Mia lärde mig att läsa, skriva, räkna, cykla - allt. Ibland kan man tänka sig att jag är lite smartare än henne (höhö), men det är ju för att när hon började läsa så hade hon ingen som lärde henne det, men när jag började läsa, för att hon började läsa, så kunde hon lära mig och visa hur man gjorde. Så vi stod liksom på samma nivå, fast jag såg smart ut för att jag var två år yngre. Kanske är det fortfarande så.
Jag lär mig allt av Mia. Hon gör misstagen, jag låter bli att göra samma misstag, hon lär sig något hon är bra på, jag vill också lära mig att bli bra på det. Fast jag backar nu för tiden, för jag vet när hon är bäst. Jag hittar mina egna saker, för att Mia ska få vara bäst på det hon verkligen är bra på, för hon förtjänar att vara bäst. När vi var små kan jag faktiskt påstå att jag ville vara bättre än henne, för lite var det "Mia kan det och det, varför kan inte jag det? ARGH!". Nu för tiden är det mest "Mia kan det och det, OMFG THAT IS AWESOME, TÄNK ATT HON ÄR MIN SYSTER, OTROLIGT!". Och så går jag iväg och lallar runt i mitt eget liv och gör egentligen ingenting, medan Mia kämpar på, klarar sig fantastiskt och lyckas med allt hon kämpar med.
Som barn var vi kanske som syskon är mest. Lite kärlek här, lite bråk där. Nu, när våra liv tagit oss åt helt olika håll, så är vi mer kärlek här, lite snack där, lite umgänge där borta och ibland så fnissar vi så gott åt våran dåliga ärvda humor, garvar ihjäl oss åt vår bror.
Ja, det här blev ju rörigt. Jag har för mycket att säga om min syster för att det ska få plats här. För hon är bäst, och egentligen förtjänar hon att hela min blogg bara handlar om hur bra hon är. Jag önskar att jag var som du, så vacker och fantastisk och stark och fin. Istället för lite tjock, lite elak, lite lat, lite dålig. Fast å andra sidan vet jag att hur dum jag än är så finns du där för mig, med en kram då allt går fel och en knuff i rätt riktning när jag sitter fast. Och ett "Gud vad bra du är" när jag förtjänar det som minst.
Jag älskar dig, syster yster! I miss you!
Sisters is probably the most competitive relationship within the family, but once the sisters are grown, it becomes the strongest relationship. ~Margaret Mead
Fast jag antar att jag var minst lika irriterande själv. Jag menar, hon hade tråkigt och fick inte vara med och leka. jag var minst och bäst och det var aldrig mitt fel, fastän det egentligen var det många gånger. Jag var helt enkelt bäst på att skylla ifrån mig, och eftersom jag var minst var det mest synd om mig.
Sedan kanske man kan se åt andra hållet också, att vi ändå hade jättekul ihop. Mia lärde mig att läsa, skriva, räkna, cykla - allt. Ibland kan man tänka sig att jag är lite smartare än henne (höhö), men det är ju för att när hon började läsa så hade hon ingen som lärde henne det, men när jag började läsa, för att hon började läsa, så kunde hon lära mig och visa hur man gjorde. Så vi stod liksom på samma nivå, fast jag såg smart ut för att jag var två år yngre. Kanske är det fortfarande så.
Jag lär mig allt av Mia. Hon gör misstagen, jag låter bli att göra samma misstag, hon lär sig något hon är bra på, jag vill också lära mig att bli bra på det. Fast jag backar nu för tiden, för jag vet när hon är bäst. Jag hittar mina egna saker, för att Mia ska få vara bäst på det hon verkligen är bra på, för hon förtjänar att vara bäst. När vi var små kan jag faktiskt påstå att jag ville vara bättre än henne, för lite var det "Mia kan det och det, varför kan inte jag det? ARGH!". Nu för tiden är det mest "Mia kan det och det, OMFG THAT IS AWESOME, TÄNK ATT HON ÄR MIN SYSTER, OTROLIGT!". Och så går jag iväg och lallar runt i mitt eget liv och gör egentligen ingenting, medan Mia kämpar på, klarar sig fantastiskt och lyckas med allt hon kämpar med.
Som barn var vi kanske som syskon är mest. Lite kärlek här, lite bråk där. Nu, när våra liv tagit oss åt helt olika håll, så är vi mer kärlek här, lite snack där, lite umgänge där borta och ibland så fnissar vi så gott åt våran dåliga ärvda humor, garvar ihjäl oss åt vår bror.
Ja, det här blev ju rörigt. Jag har för mycket att säga om min syster för att det ska få plats här. För hon är bäst, och egentligen förtjänar hon att hela min blogg bara handlar om hur bra hon är. Jag önskar att jag var som du, så vacker och fantastisk och stark och fin. Istället för lite tjock, lite elak, lite lat, lite dålig. Fast å andra sidan vet jag att hur dum jag än är så finns du där för mig, med en kram då allt går fel och en knuff i rätt riktning när jag sitter fast. Och ett "Gud vad bra du är" när jag förtjänar det som minst.
Jag älskar dig, syster yster! I miss you!
Sisters is probably the most competitive relationship within the family, but once the sisters are grown, it becomes the strongest relationship. ~Margaret Mead
Kommentarer
Postat av: Mia
jag börja ju störtlipa... haha blev så rörd <3 love u<3
Trackback
